I början av 70-talet var Vindelälvens framtid oviss, skulle den byggas ut eller inte. Det blev en fråga som gick ända upp till regeringen. Som tur var blev det ett nej.
Vilken lyx att det finns såna här områden.
Hela Vindelälven kunde ha varit utbyggd och totalt förändrad redan på 70-talet. Då var planerna på att bygga vattenkraftverk och förvandla lugnare partier till jättelika dammar kritiskt nära. Jag var för ung för att delta men jag minns planerna, jag minns när de gick till regeringsrätten. Jag minns protesterna för jag levde mitt bland dem och jag minns glädjen när det blev avslag. Min familj slapp flytta, jag fick ha kvar mina lekplatser vid Laisälven, som är en biälv till Vindelälven men framför allt fick vi alla ha kvar skönheten och glädjen i att vistas i dessa marker. I år, i augusti fick jag och min man agera skeppare på en tur två mil längs huvudfåran Vindelälven, längs Storvindeln, ovanför Sorsele i Västerbottens län.
Längs hela selet går det att köra med motorbåt hela 6 mil upp till Jillesnåle, (där det finns ett lappkapell). Det ligger några mil söder om Ammarnäs i Västerbottens fjällvärld men så långt hade vi inte tänkt idag. Det hinner man inte om man vill se och uppleva saker under färden.
Vi steg ombord i Sorsele, i motorbåten Dagen före hade det blåst och regnat om vartannat så vi blev glada när dagen började solig och vindstilla trots att väderprognosen hade utlovat moln hela dagen.
Vattnet var blankt och grunt, på sina ställen vippade sjögräset förbi båten, drogs av strömmen som gröna strimmor åt och fram under den genomskinliga vattenytan. Solens strålar glimmade obekvämt där vattnet reflekterade som mest men i en annan rikting bröts de i behagliga blå toner. Här och där i det grunda vattnet syntes fiskar, stora och små simma förbi och här och där skymtade vi sötvattensnäckor nästan så stora som en knuten hand. Det var magiskt vackert och trollbindande att få vara delaktig i allt det sköna.
Vi for förbi stugor längs älvens södra stränd och boställen intill älven på dess norra sida. De ligger längs hela vägen ända upp till fjällbyn Ammarnäs.
När vi surrat på i kanske 2 timmar gick vi in i en lagun på den övre sidan av den här holmen som ligger mitt i älven. Där bland sanden och stenarna gjorde vi upp en liten eld och värmde maten som vi hade med oss.
Jag hittade många strån av myskgräs där på holmen, som jag flätade ihop, medan min väninna satt och klippte mattrasor. Karlarna latade sig och kokade kaffe. Innan vi for därifrån gick vi en runda på holmen och skådade på ett förfallet lusthus, ett potatisland och massor av självsådda hallonbuskar med ett och annat moget bär som vi åt till efterrätt. Mätta och belåtna gick vi ombord igen och fortsatte till Kvarnbäcken.
Där gick vi iland och skådade på kvarnhuset som nyligen har renoveras. Vi gick efter den upprustade trärännan utanför och vi gick in i huset och tittade på de runda kvarnstenarna. Det var inte länge sedan som det hade använts för det låg korn kvar vid de stora runda stenarna. Vi tog några bilder och återvände sedan till båten för att börja återfärden.
Det hade börjat blåsa och det blev ordentligt kyligt på tillbakafärden. Det var kväll och plötsligt hade molnen dragit över himlen. Vi hade tur som hade haft en så´n otrolig dag. Den kommer vi att känna av länge. Varje gång jag går till garderoben så känns lukten av go´luktsgräsflätorna . De som jag satt på Åkerholmen och flätade. Den särskilda myskdoften kommer vi att leva med hela den mörka vintern.
Vilken förlust om beslutet om Vindelälven hade blivit ett annat, där på 70-talet.
