Annons:
Etikettupplevelser-äventyr
Läst 12422 ggr
skogstrolletbarbro
2008-01-15 00:47

När jag fick en ekorre i famnen.

"Kurre" hade kommit tillbaka. Den hoppade på oss på bron, så snabbt att vi inte förstod direkt vad det var som hände. Efter att vårt skinn var fullt av nålstick förstod vi att ekorren ville visa oss någonting.

En ättling till Kurrelina, som hoppade på oss, på stugubron.

En ättling till Kurrelina, som hoppade på oss, på stugubron.

Det gick så fort att jag nästan inte hann tänka på att det var en ekorre, förrän smärtan av dess sylvassa klor stampades in i mitt sommaravklädda skinn. I nästa sekund fortsatte den virvlande figuren, runt min lilla fyra åriga flicka. Hon som var lika sommarklädd, i sin bästa sommarkjol.

Vi kände ingenting, vi bara reagerade. Tänk er, hundratals nålstick, på olika ställen för varje gång. Vi gjorde ingenting, för det gick inte att göra någonting. Vi bara reagerade, tjöt och skrattade åt situationen. Allt som tydligen kan hända.

Förra året hittade vår äldre dotter ett litet eländigt ekorrbarn i skogen. Som vi gick i skift för att mata. Den kunde inte gå ordentligt och den kunde inte se, för ögonen var stängda. Vi klarade den lille, som vi kallade "Kurre". Den blev större, och större och till sist så stor att den fick en voljär ute på vår bro. Gav den mat och den fick också leta sig mat själv för alltmer så fick dörren till buren vara öppen. Vi aktade oss noga för att släppa in den i huset. Då hade nog både tapeter, gardiner och lacken på våra möbler sprättats sönder.

Till slut var ekorren borta. Puts, väck! Det var som om den aldrig existerat. Vi tänkte att den nog hade dött, eftersom den fick så annorlunda uppväxt mot andra i sitt släkte. Så tänkte vi tills vi blev överfallna på bron. 

Ekorren rusade runt oss, upp och ner, framåt och bakåt i några sekunder, kunde ha varit en halv minut. Innan den i samma fart landade på marken, ivrigt sökande våra ögon.

- "Kurre" vill något….förstod vi genast. Vår pojke, tuffiga grabben som var i tioårsåldern gick naturligtvis först….   Rundade hörnet på vår stuga, ekorren hoppade först några steg. Tioåren efter, jag och lilflickan sist. Ekorren tittade bakåt, såg att vi följde med och fortsatte mot skogen. Grabben tog några steg till. Då vände sig ekorren om innan vi visste ordet av vad vi såg så hade vår tioåring ett ekorrbett i pekfingret.

-Aj, skrek han till. Vi tittade efter "Kurre" som hoppade till skogs.

Upp i tallen intill fick vi se en syn som fick oss alla att tappa hakan. Där satt flera små ekorrungar och tittade på oss. "Kurre" hade återvänt och ville visa vad han åstadkommit. Att han inte alls var någon "Kurre", utan vi kallade honom efteråt för "Kurrelina".

Relaterade länkar

Av: skogstrolletbarbro

Datum för publicering

  • 2008-01-14
Annons:
Coturnix
2008-01-15 01:26
#1

En alldeles underbar berättelse! Så fint skrivet, en saga från verkligheten!:) Tack så mycket!:)

Hennum
2008-01-15 07:42
#2

åh, så fint. :D vilken fantastisk sak att få vara med om.

/ Johanna Hoogendoorn, ordförande för Kattens Talan

Nore
2008-01-15 08:41
#3

  O vad kloka djuren är o finuliga, vad roligt att han visa er sina små.              Det var belöningen till er från ekorinan, att visa sina små för er, att den skaffat familj.

skogstrolletbarbro
2008-01-15 11:38
#4

Jag kom att tänka på den här historien som kontast till det mörka vinterdagarna som det har varit här. Det är minnen som det här som gör att det känns roligt att längta. Till våren och sommaren, till ljuset och glädjen över att finnas till.

Vilket roligt husdjur "Kurre-lina" var. Innan hon blev så stor att hon blev besvärlig, men då fick hon flytta ut.

Roligt att ni tyckte om historien och tack för berömmet.

Hawknestgrove
2008-01-15 14:11
#5

Helt ljuvlig historia! Tack Barbro!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Cristine
2008-03-28 20:36
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#6

vi hittade en fågelunge som fick bo i en kartong med. en buske och mossa i. Den stod i fönstret så på morgonen öppnade vi  och den övade med att flyga till närmsta träd, sen blev det nästa lite längre bort tills hon kunde flyga vart hon ville. När någon av oss var ute på gården flög hon alltid nära, och på nätterna kom hon alltid in för att sova i sin kartong. Men när hösten närmade sej höll hon sej under dagarna mer och mer till flockarna som började samlas. Till slut kom hon för att säga adjö och vi tänkte att nu glömmer hon bort oss. Men nej, nästa sommar var hon tillbaka.http://svensknatur.ifokus.se/ShowFile.aspx?BinaryId=de17ab74-7d88-46c5-b019-cb5979589d00&Filename=Pierre%20med%20Lisa%20p%C3%A5%20hatten.jpg

Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.

Hemsida www.livskvalitet-2.se  kliv in!

Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.

Annons:
Puma77
2008-03-28 20:57
#7

Vilka underbara berättelser. Såna blir man verkligen glad över att läsa.

 

//Pia

nobsan
2008-03-28 21:08
#8

Vilka underbara upplevelser.

Maria
2008-03-28 22:09
#9

Vilka fantastiska historier. Så glad man blir av att läsa…

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

skogstrolletbarbro
2008-03-29 00:33
#10

Roligt Christine, med berättesler från den innehållsrika naturen. Vet du vad det var för fågel som gästade er? Hur länge varade kontakten? och höll ni fönstret öppet hela tiden så den fick flyga ut och in som den ville?

Tydligen hade fågeln med sig en instinkt av att överleva.  Men hur vet ni att det var just den som återkom året efter?

Hawknestgrove
2008-03-30 16:01
#11

I anslutning till små pippifåglar, så brukar jag alltid ha en liten kartong stående här inne. Många gånger så flyger små fåglar in i mina sk****a rutor och hamnar medvetslösa under fönstret.

 Då brukar jag ta in dem och sätta dem i kartongen några timmar, på ett mörkt och lugnt ställe, där de får vara ifred för katterna. I de flesta fall, så kvicknar de till och kan flyga iväg efter några timmar. De brukar tacka mig med en liten bajsklutt och ett ilsket tjipp… Sånt värmer i hjärtat!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Cristine
2008-03-30 19:23
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#12

#10 Verkade vara nån slags stareoch kontakten varade ett par år. Vi hade fönstret öppet under dagarna så den kunde flyga ut och in på natten när hon kom in för att sova stängde vi och jag vet att det var hon för hon hade pippi på att sätta sig på huvudet, därav hattarna som vi bar. det gjorde hon när hon kom tillbakahttp://svensknatur.ifokus.se/ShowFile.aspx?BinaryId=a9539f8b-ad54-4548-b113-addc5da049d8&Filename=Nadesch%20med%20f%C3%A5geln%20Lisa%20p%C3%A5%20hatten.jpg

Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.

Hemsida www.livskvalitet-2.se  kliv in!

Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.

Cristine
2008-03-30 19:32
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#13

Jag brukar oxå få ta hand om småfåglar som flyger in i fönstren och har gjort som du Gunilla, men när jag hälsade på min kusin häromdagen hade hon bilder på hökar som man kan köpa och sätta upp i fönstren för att småfåglarna inte ska flyga in i rutorna. Tydligen är det så att dom ser sin egen spegelbild, tror att det är en fiende och ska skrämma bort den. Här kommer en 3:e bil på lite närmare håll, kanske någon kan säga vilken sorts stare det var. Mina föräldrar dog och stugan såldes.http://svensknatur.ifokus.se/ShowFile.aspx?BinaryId=a39bc962-32c5-404c-9ed7-7d35b327b388&Filename=Lisa.jpg

Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.

Hemsida www.livskvalitet-2.se  kliv in!

Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.

Annons:
Martin
2008-03-30 20:13
#14

Bilderna lite suddiga och svårt att säga när fokus inte ligger helt rätt på fågeln, men ser i mina amatörskådarögon och en kik i Fågelguiden ut som en vanlig stare, i sommardräkt.

mvh Martin

Hawknestgrove
2008-03-30 20:19
#15

Tycker också., att det ser ut som en stare….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Cristine
2008-03-30 21:29
#16

Barbros berättelse är oxå jätegullig. det är så roligt att få komma vilda djur så nära.Glad

Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.

Hemsida www.livskvalitet-2.se  kliv in!

Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.

skogstrolletbarbro
2008-03-30 22:52
#17

 

 Ja, jag tror också det är en stare.

Är det inte så att starar har minskat i antal. Jag minns när jag bodde hemma så hade vi starholkar i var och varannan asp, i asplunden vid huset. Under vårdagsmorgnar när jag gick ut  och väntade på skolbussen, var det som att träda in i en konsertsal av kurranden och pipanden. Överallt upp i träden satt det vårrusiga starar nyss hemkomna från sydligare nejder. Varje vår var det likadant och det blev för mig ett signum på att våren hade kommit. Fortfarande finns det holkar där upp i träden men ingen stare har satt sin fot där på länge, länge….

Min farbror som var en naturvän och skogsmänniska av stora mått gav alltid akt på naturen och på djuren och gjorde allt för att hjälpa de små liven på bästa sätt. Han sa alltid att småfåglarna försökte att fly från att bli tagen av "spänningar" dvs. rovfåglar som  hökar, falkar bland andra. Att de små fåglarna tror att de svarta fönsterhålen är tomma och därför med all kraft flyger rakt i glaset.

Han brukade rita kattansikten på kartong och hänga upp dem i fönstren. Tror faktiskt att de hade avsedd verkan

Hawknestgrove
2008-03-30 23:06
#18

Hehe, Barbro, här hjälper inte med riktiga katter ens…

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Upp till toppen
Annons: