Under ett par år på 70-talet bodde jag i Jämtland på en liten gård en mil utanför Hammerdal 65 km norr om Östersund. Jag var 18 år och hade ett stort fiskeintresse! Jag cyklade runt miltals med små kartblad och sökte skogsbäckar, åar, skogstjärnar och sjöar som kunde inhysa trevliga utmaningar i form av någon ädelfisk eller bara en gädda.

Den här specifika gången hade jag cyklat på timmervägar genom skogen flera mil österut mot Hammarstrand. Jag letade efter en sjö som skulle ligga i skogen i mer eller mindre väglöst land.

Det var fortfarande tidigt, jag hade startat hemifrån redan vid tretiden på morgonen. Den lilla grusvägen jag cyklade på blev smalare och smalare. Jag kom fram till en lång nedförsbacke och jag kunde se en sjö där backen planade ut kanske 500 meter längre bort. Alldeles innan jag kom fram till sjön såg jag något mörkt i vänstra ögonvrån och bromsade försiktigt så att gruset under hjulen inte skulle låta mer än nödvändigt. Det var en mycket stor älgtjur som låg och vilade i myrkanten bara ett femtiotal meter från vägen. Jag vet inte om han uppfattade mig, men i så fall brydde han sig inte. Han låg lugnt kvar och idisslade med ryggen mot mig. Hornen var något av det mäktigaste jag sett på en älg i Sverige.

Jag smög vidare på cykeln. Nedanför backen fanns en liten bro av trä över en å som förband sjön med en skogstjärn på vägens högra sida. Längst bort i tjärnen ett par hundra meter från vägen stod en älgko i vattnet. Först såg jag bara ryggen sticka upp och jag fattade inte riktigt vad det var. Att det var något levande såg jag eftersom det bildades ringar på vattnet runt kroppen. Rätt som det var kom huvudet upp med ett plaskande och i munnen hade älgkon fullt av näckrosstjälkar.

Det fanns en liten udde i sjön med en liten väg fram till ett par små stugor. Det var jaktstugor, det kunde man se för att det låg älgskallar och horn både här och där runt stugorna. Det fanns björnspillning bland benknotorna också. Jag hade sett lite sådant tidigare också när jag stannade för att plocka lite blåbär. Nere vid sjökanten fanns en liten brygga med en eka, så jag lånade båten och rodde ut med fiskespöt i högsta hugg. När jag var kanske 30 meter från land och tittade ut över sjön tänkte jag att det var en ganska stor sjö för att vara en liten skogssjö, kanske var det 300 meter till andra sidan. Det var en liten myr som utgjorde strand på motsatta sidan och när jag satt där och kastade med spinnspöt fick jag se något röra sig i bortre änden av myren - det var en björn.

Den gick där sakta och åt av bären. Där fanns ju både blåbär och hjortron, så björnen hade dukat bord och brydde sig inte om något annat. Jag fortsatte fiskandet utan någon större framgång i någon timme. Björnen var kvar på myren när jag hoppade upp på cykeln och cyklade vidare mot den lilla sjö jag haft som mål från början.

När jag närmade mig den plats där sjön skulle finnas var jag drygt fyra mil hemifrån och bara den första milen var asfalterad väg, resten var små grusvägar eller barktäckta timmervägar. Det fanns en liten fäbodstuga någonstans efter stigen innan man kom fram till sjön, den var utmärkt på kartan jag hade. Jag kom fram till en glänta bevuxen med högt gulnat gräs. Stigen blev så smal i gräset att det inte gick att cykla, så jag lutade cykeln mot en fura och gick vidare.

Snart såg jag taket på fäboden, spåntak. När jag kom närmare såg jag hur otroligt låg stugan var, takskägget var i axelhöjd på mig och dörren som hängde lite på sned var bara 150 cm hög. Jag tog i dörren och den ramlade genast av det enda sönderrostade gångjärnet som hållit den kvar. En hög stocktröskel fanns innanför dörren och jag klev över den in i stugan.

Jag genomfors av en oerhört märklig stämningskänsla när jag kom in i det första rummet av de två som fanns därinne. Det var köket, där fanns en vitkalkad murad spis, ett litet bord av några bräder. I fönstren låg bomull och på golvet fanns en sliten gammal trasmatta, men annars var det inte mycket.

Jag klev över den höga tröskeln in i det andra rummet, det var kammaren.
Jag kände mig mycket märklig till mods när jag såg mig omkring därinne, det var som att resa tillbaka i tiden tvåhundra år. Någon liten familj hade bott här då och om man inte visste bättre kunde man tro att de fortfarande gjorde det, för det såg ut som det var orört sedan den dagen kom som var deras sista här.

Ett litet bord stod i hörnet. Det var enkelt gjort av en sågad skiva från en stor fura med tre ben. Runt bordet stod fyra pallar likadana som bordet, bara mindre. I fönstret stod grå urblekta eterneller i hemgjorda knöliga små lerkrukor. Mot kortsidan i rummet fanns sovplatserna. Fyra britsar, nästan som små lådor, två översängar och två under. De var korta, kanske 150 cm och det fanns ett tunt blått draperi för dem. Jag rörde vid tyget, det var så skört av ålder att delar av det föll till golvet som blått damm. I de små sovbritserna låga sänghalmen kvar.

Det var svårt att stanna därinne, en starkt intensiv känsla av att tiden stod stilla fanns i mig. Inga ljud hördes, i fönstret såg jag en lite kantarell av lera, jag ville ut igen.

Jag vände mig mot dörröppningen igen och då såg jag en död hare på golvet. Konstigt att jag inte såg den tidigare tänkte jag, jag måste ha varit så fängslad av atmosfären i stugan att jag inte uppfattade haren. Men hur har den kommit in hit? Jag hukade mig lite för att titta närmare på haren, den var inte gammal, den såg ju alldeles nydöd ut…

Ett djupt dovt mullrande ljud hördes plötsligt och snabbt övergick det i ett blodisande fräsande. Jag reste mig och såg upp mot taket därifrån jag tyckte ljudet hade kommit. Innertaket var trasigt, det fanns ett kvadratmeterstort hål i taket alldeles innanför dörröppningen. Däruppe på innertaket låg ett lodjur och tyckte att jag skulle låta bli hans hare! Jag blev alldeles kall i hela kroppen av skräck.

Det var inte ens två meter mellan mig och lodjuret som stint stirrade på mig med öronfläckarna framåtvända och smala ögonspringor i det ilskna ansiktet. Jag backade försiktigt undan från haren och smög med ryggen mot väggen sakta och försiktigt mot dörröppningen. Jag backade ut ur stugan, ställde tillbaka dörren i dörrhålet och backade hela vägen tillbaka till cykeln. Lodjuret kom inte efter.

Jag cyklade tillbaka samma väg som jag kommit och stannade efter några hundra meter för att förvissa mig om att jag var ensam och för att titta på kartan om det gick att nå sjön från andra sidan. Undrar just hur lodjuret tagit sig in tänkte jag, det fanns ju inte… Det måste förstås vara hål i yttertaket också någonstans, jag såg ju aldrig den bortre sidan av taket.

Sjön var fantastisk. Det klaraste vatten jag någonsin sett. En gädda på ett par kg hängde efter spinnaren, jag såg fisken hela tiden från det att draget slog i vattnet tills gäddan bara var, några meter från land. Jag fick dra spinnaren fram och tillbaka flera gånger framför mig i sjökanten medan gäddan stod stilla och bara glodde. Till slut högg den mitt framför ögonen på mig och den var min.

Jag cyklade hem igen och bjöd familjen på gädda. Vi hade en gäst, en gammal skogvaktare som vi blivit bekanta med när vi rev ett stort timmerhus i byn. När jag berättat om min minst sagt ovanliga fisketur, berättade han att hans bror råkat ut för just en sådan händelse med ett lodjur, men han hade inte samma tur som jag. Lodjuret hade skickat ut tassen mot honom och rivit upp ena sidan på halsen och han tryckte in mossa i såret för att hindra blodflödet tills han lyckades tillkalla hjälp. Han klarade sig. Jag kände mig än mer skakad av dagens upplevelser efter skogvaktarens berättelse. Vilken dag.