När jag som 18-åring flyttade till Fyrsjön en mil öster om Hammerdal i Jämtland, kände jag ingen där, så jag gick med i en pistolskytteklubb för att få lite nya kompisar. Vi sköt cal .22 pistol på en liten bana någon halvmil norr om Hammerdal.
Jag var över 18 år, så jag räknades som ”skytteförmyndare” åt de yngre killarna.

På skjutbanan fanns egentligen inte mycket mer än en 30 meter lång grusplan för måltavlorna och ett regnsskydd som såg ut ungefär som en större busskur, där man kunde stå och skjuta när det regnade. Alldeles i närheten på södra sidan av skjutbanan, fanns en rejäl soptipp och det var inget vidare att vara där och skjuta på sommaren, särskilt inte när det var vindstilla. Där fanns alltid massor av korp, kråkor och måsar som förde ett otroligt oväsen.

Detta hände en höstdag på pistolskyttebanan. Jag cyklade dit som jag alltid brukade och två av mina skyttekompisar skulle komma också. En av dem hade moppe, den andre cyklade, eller snarare ”tolkade” på moppen. Vi sköt tio serier och hade ganska kul, när jag slängde ett öga uppåt bergen norröver. Där fanns en myr som sträckte sig en km innan den gick över i skog. I bortre kanten av myren såg jag något röra sig och jag sa till killarna -”titta, vad är det där?”

Vadå? sade de båda två, för ingen av dem uppfattade vad jag sett. Det var alldeles för långt håll för att det skulle gå att avgöra vad det var, men jag såg att, vad det nu var, rörde sig mot oss. När den avverkat halva myren så jag att det var en björn. De andra blev lite nervösa och vi började plocka ihop grejorna. Vi var lite fumliga och en av killarna tappade sitt magasin i gruset. Det blev fullt av smuts och sandpartiklar nyfettat som det var och han vågade inte stoppa det tillbaka i pistolen.

En tjafsigt diskuterande uppstod helt i onödan, det var ju bara att stoppa magasinet i fickan tyckte jag. Hursomhelst, när tramsandet var över och han hade magasinet i fickan tittade vi mot myren och björnen var redan framme vid vägen, kanske 300 meter ifrån oss. Shit pomfritt, nu blev vi verkligen skraja. Björnen var helt klart på väg till soptippen och för att komma dit måste han passera oss. Upp på taket sa jag och vi klättrade på moppen för att ta oss upp. Moppen ramlade omkull och björnen blev nyfiken och kom rakt mot skjulet.

Han luktade på moppen där den låg och skakade på huvudet som om han tyckte att den luktade äckligt, men sedan började han slicka på oljetanken. Vi låg ner på taket knäpptysta, men så kände jag att jag måste nysa, antagligen av att ha tryckt ansiktet mot tjärpappen på taket. Jag försökte kväva nysningen, men björnen reagerade förstås ändå.

Han tog ett varv runt kuren för att undersöka varifrån ljudet kom och när han var på baksidan där våra fötter var bara en halvmeter från kanten, ställde sig björnen upp och ramarna nådde precis upp till takkanten. Jag hade definitivt över 200 i puls och de två andra killarna, som var ett par år yngre än jag, hade svårt att inte börja gråta.

Björnen kunde inte komma upp (puh), så han började rota runt banan än hit och än dit. Sedan drog han sig allt längre bort i riktning mot den för honom säkert underbart lockande doften av soptipp. När björnen var kanske 200 meter från oss, frågade jag kompisen hur snabbt hans moppe gick, för någon av oss måste hämta hjälp sa jag. Jag har en ”sjuhalva” på, sa han, en enorm överdimensionering av bränsleinsuget för en moppe, men då gör den 70-80 km /tim och en björn kan inte springa ifatt.

Vi smög ner från taket och reste moppen försiktigt. Naturligtvis startade den inte på första kicken och inte på andra heller. Björnen stannade upp och tittade mot oss och när moppen startade började björnen småspringa mot kuren igen. Moppen for iväg som ett skott och jag reste min cykel mot väggen för att klättra upp, men naturligtvis ramlade cykeln när jag sköt ifrån med foten, så den andre killen blev panikslagen. -Hit med händerna, sa jag och sträckte mig ner, fick tag i hans händer och började dra upp honom samtidigt som han försökte ”gå” med fötterna på väggen för att hjälpa till. Björnen var inte mer än 20-30 meter bort när vi var säkert uppe.

Den här gången ägnade björnen större uppmärksamhet åt oss på taket och han gick många varv runt kuren under det att han ”pustade” och ”fnyste” hela tiden. Till slut, efter kanske en halvtimmes väntan, kom det en liten mercabuss full med folk, det var polisen och en av Hammerdals björnjägare, pojkarnas föräldrar och en hel hoper andra, för mig okända personer..

Björnen sköts på plats och visade sig vara en ung hane som vägde runt 85 kg, men då hade man en annan attityd mot rovdjur som söker sig till samhällen, de sköts, om inte till döds så åtminstone sköt man efter dem så att de fattade att de inte var säkra i människors närhet.