Morgonrapport från en havreåker
Jag hade en jobbig natt fredag mot lördag, mycket mardrömmar. Jag har det emellanåt och jag gissar att det är ångest som kryper fram ur det undermedvetna under sömnen. När jag är vaken kan jag hålla allt sånt stången, men i sömnen är jag försvarslös mot all oro för liv och hälsa jag antagligen bär med mig i mitt undermedvetna efter nästan ett helt liv som kroniskt sjuk.
När klockan var 5 orkade jag inte ligga och vrida mig mer, så jag gick upp, sa till min fru att jag tar bilen och far till skogs ett tag. Trots att det såg ganska ljust ut inifrån, så var det mörkt när jag kom ut, så jag körde med helljusen på. Tog mot väster och hade egentligen inget mål, men när jag fick se en havreåker tänkte jag att här stannar jag och sätter mig för att få ro i skallen.
Klockan halv sex dök en nötskrika upp på bara några meters avstånd, men den såg mig direkt och dräpte av ett sånt skrän de har när de vill varna för något och så var den borta. På tio meters håll gör man nästan på sig av nötskrikans vassa skrän.
Kvart i sex hörde jag ett slags pipande ljud som jag är väl bekant med. Det är kontaktläten mellan rågeten och killingarna och snart dök det upp en killing i diket mellan skogen och vägen. Jag trodde först att det var ett litet smaldjur eftersom den kom helt ensam, men några kvarvarande fläckar på låret avslöjade att det var en killing.
Kameran hade svårt att fokusera i det svaga ljuset, jag hade 300 mm-objektivet på och det kräver mycket ljus, så bilderna blev lite dåliga.
Killingen var ensam, ingen get kom. Den klev upp på vägen och nosade på asfalten som för att försäkra sig om att den var säker att beträda …
Vilken fantastisk morgon. Fint att få vara med där, jag hörde nog alla ljud och kände dofterna av din levande beskrivning…
Tack :)
Klockan blev kvart i åtta, jag hade suttit vid havreåkern i två timmar och en kvart och jag började bli hungrig på frukost. Nu var det såpass sent ändå att det knappast skulle dyka upp något mer här tänkte jag, så jag hoppade in i bilen och körde iväg men jag hann inte mer än 100 meter innan jag såg något i ögonvrån, vad … där står ju en älg …
Jag backade sakta tillbaka 50 meter för att få bättre sikt på älgen, en fjoling att döma de ynkliga knabbarna han hade på huvudet. Säkert hade han stått där i kanten länge och försökt avgöra om det var säkert att gå ut i havren när det där konstiga svarta stod på andra sidan vägen 70-80 meter bort.
Älgen travade uppför kullen och försvann över krönet och var borta. När jag körde iväg och passerade en skymd högerkurva förstod jag orsaken till älgens reaktion. En jägare utan bössa kom gående med sin jämthund på morgonpromenad utefter vägkanten 50 meter bakom kurvan i riktning mot mig och älgen. Det verkade inte på hunden som om de uppfattat att älgen fanns där på andra sidan havreåkern 200 meter bort en minut tidigare.
Jag for hem och gräddade pannkakor till barnen, sedan åt vi frukost tillsammans. Mina jobbiga känslor och tankar efter mardrömmarna var som bortblåsta av mina dryga 2 timmar vid en havreåker tidigt på morgonen den 15 september 2012.
Naturen har en fantastisk läkande och helande förmåga. Jag har haft en ganska stressig dag idag, med små orättvisa utbrtt på ungarna redan vid 6-tiden i morse och på blåsregnet i allmänhet och på mig själv i synnerhet. Jag är ovan vid att känna mig så negativt stressad, så det är alltid en undrlig erfarenhet.
Förberedde hemma inför tapetsering, bokade lunch med min mamma några mil på annan ort samtidigt som jag var barnvakt åt min grannes barn, som skulle leka med min Den Minsta, och hon missade skolbussen - Det slutade med försenad lunch.
På väg hem från jobbet (och affären) så stannade jag vid en liten skogstjärn, där som jag brukar följa smålommarnas familjära småsaker… Klev ur bilen, rotade fram en kvarglömd resefilt, satte mig ute i mörkret. Räknade satelliter på himlen med Vintergatan. Lyssnade på skogens alla ljud,, men allt jag hörde var ett kraftigt öronbrus. Lyssnade igen och igen, Till slut var det faktiskt helt tyst. Då började jag frysa. Då åkte jag hem.
Du gjorde helt rätt i att åka ut till en havreåker Peter.
Vad skönt Peter att du har hittat ett sätt att få lite ro och helande.
Tack för att du delade med dig av din historia och fina bilder. Tror att många kan dra nytta av dina erfarenheter. Ibland kan lite natur räcka långt.
Går själv gärna rakt ut i skoren om jag skulle råka känna mig på klöshumör. Det hjälper.
Kramar från Tina
Tina Nordberg medarbetare:
Fågelskådning i fokus
Svamp i fokus
Ja där ser man! inte illa med sömnlöshet och mardrömmar för jämnan tack för en vacker bildberättelse!
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....