Efterlysning: era naturupplevelser!

Hej! Vi som håller i Svensk natur ifokus skulle jättegärna vilja höra om era naturupplevelser oavsett om det handlar om en utflykt, ett möte med ett djur eller något annat. Om du vill skriva en artikel om din upplevelse kan du antingen kontakta mig eller moondancer via PM för vidare information.

I går när ja var ute med hunden, så fick jag se ett rådjur spring förbi mig. Jösses, vilken fart trodde inte att de sprang så fort. Har bara sett stående o gående förut.

Idag hittade vi ett dödat och halvt uppätet rådjur vid foderplatsen. Tydligen inte bara rådjuren som äter där

Hittade inga spår heller så vi vet inte vad som dödat och ätit av det. Vi har varg här i krokarna just nu men man borde sett spår. Men det är pudersnö och det har dalat lite lätt. Det måste blivit dödat i natt eller på morgonen för det var inte stelt. Hittade lite blod på ett par ställen men inte ens vid bloddropparna fanns spår. Ingen knäckt nacke eller brutna ben. Hittade inga skottskador. Det var så kallt ute att vi inte hade någon lust att flå djuret annars kan man hitta spår under skinnet.

Dela upp foderplatsen påler ställen så det blir svårare att plocka rådjuren på utspåret en efter en.

#2 Ett halvt uppätet rådjur är rätt många kilo. Kan inte vara så många djur som fixar det. Jag vet var min röst går, gråben.

Det kan såklart också vara flera djur som ätit i omgångar, det vet man ju inte heller.

Vi har flera foderplatser och sprider även ut lite ensilage runt om för att alla får chansen att äta. Det blir annars lätt så att det är ett par som tar över.

Vi har vargobservationer runt omkring oss nu. Det är troligast vårkullen på 6 individer som börjar vandra runt nu. Bakdelen och hela buken var uppäten.

Under

ett par år på 70-talet bodde jag i Jämtland på en liten gård en mil utanför Hammerdal 65 km norr om Östersund. Jag var 18 år och hade ett stort fiskeintresse! Jag cyklade runt miltals med ledning av små kartblad och sökte skogsbäckar, åar, skogstjärnar och sjöar som kunde inhysa trevliga utmaningar i form av någon ädelfisk eller bara en gädda.

Den här specifika gången hade jag cyklat på timmervägar genom skogen flera mil österut mot Hammarstrand. Jag letade efter en sjö som skulle ligga i skogen i mer eller mindre väglöst land.

När jag närmade mig den plats där sjön skulle finnas var jag drygt fyra mil hemifrån och bara den första milen var asfalterad väg, resten var små grusvägar eller barktäckta timmervägar. Det fanns en liten fäbodstuga någonstans efter stigen innan man kom fram till sjön, den var utmärkt på kartan jag hade. Jag kom fram till en glänta bevuxen med högt gulnat gräs. Stigen blev så smal i gräset att det inte gick att cykla, så jag lutade cykeln mot en fura och gick vidare.

Snart såg jag taket på fäboden, spåntak. När jag kom närmare såg jag hur otroligt låg stugan var, takskägget var i axelhöjd på mig och dörren som hängde lite på sned var bara 150 cm hög. Jag tog i dörren och den ramlade genast av det enda sönderrostade gångjärnet som hållit den kvar. En hög stocktröskel fanns innanför dörren och jag klev över den in i stugan.

Jag genomfors av en oerhört märklig stämningskänsla när jag kom in i det första rummet av de två som fanns därinne. Det var köket, där fanns en vitkalkad murad spis, ett litet bord av några bräder. I fönstren låg bomull och på golvet fanns en sliten gammal trasmatta, men annars var det inte mycket.

Jag klev över den höga tröskeln in i det andra rummet, det var kammaren.
Jag kände mig mycket märklig till mods när jag såg mig omkring därinne, det var som att resa tillbaka i tiden tvåhundra år. Någon liten familj hade bott här då och om man inte visste bättre kunde man tro att de fortfarande gjorde det, för det såg ut som det var orört sedan den dagen kom som var deras sista här.

Ett litet bord stod i hörnet. Det var enkelt gjort av en sågad skiva från en stor fura med tre ben. Runt bordet stod fyra pallar likadana som bordet, bara mindre. I fönstret stod grå urblekta eterneller i hemgjorda knöliga små lerkrukor. Mot kortsidan i rummet fanns sovplatserna. Fyra britsar, nästan som små lådor, två översängar och två under. De var korta, kanske 150 cm och det fanns ett tunt blått draperi för dem. Jag rörde vid tyget, det var så skört av ålder att delar av det föll till golvet som blått damm. I de små sovbritserna låg sänghalmen kvar.

Det var svårt att stanna därinne, en starkt intensiv känsla av att tiden stod stilla fanns i mig. Inga ljud hördes, i fönstret såg jag en liten kantarell av lera, jag ville ut igen.

Jag vände mig mot dörröppningen igen och då såg jag en död hare på golvet. Konstigt att jag inte såg den tidigare tänkte jag, jag måste ha varit så fängslad av atmosfären i stugan att jag inte uppfattade haren. Men hur har den kommit in hit? Jag hukade mig lite för att titta närmare på haren, den var inte gammal, den såg ju alldeles nydöd ut ...

Ett djupt dovt mullrande ljud hördes plötsligt och snabbt övergick det i ett blodisande fräsande. Jag reste mig och såg upp mot taket därifrån jag tyckte ljudet hade kommit. Innertaket var trasigt, det fanns ett kvadratmeterstort hål i taket alldeles innanför dörröppningen. Däruppe på innertaket låg ett lodjur och tyckte att jag skulle låta bli hans hare! Jag blev alldeles kall i hela kroppen av skräck.

Det var inte ens två meter mellan mig och lodjuret som stint stirrade på mig med öronfläckarna framåtvända och smala ögonspringor i det ilskna ansiktet. Jag backade försiktigt undan från haren och smög med ryggen mot väggen sakta och försiktigt mot dörröppningen. Jag backade ut ur stugan, ställde tillbaka dörren i dörrhålet och backade hela vägen tillbaka till cykeln. Lodjuret kom inte efter.

Jag cyklade tillbaka samma väg som jag kommit och stannade efter några hundra meter för att förvissa mig om att jag var ensam och för att titta på kartan om det gick att nå sjön från andra sidan. Undrar just hur lodjuret tagit sig in tänkte jag, det fanns ju inte... Det måste förstås vara hål i yttertaket också någonstans, jag såg ju aldrig den bortre sidan av taket.

Sjön var fantastisk. Det klaraste vatten jag någonsin sett. En gädda på ett par kg hängde efter spinnaren, jag såg fisken hela tiden från det att draget slog i vattnet tills gäddan bara var, några meter från land. Jag fick dra spinnaren fram och tillbaka flera gånger framför mig i sjökanten medan gäddan stod stilla och bara glodde. Till slut högg den mitt framför ögonen på mig och den var min.

Jag cyklade hem igen och bjöd familjen på gädda. Vi hade en gäst, en gammal skogvaktare som vi blivit bekanta med när vi rev ett stort timmerhus i byn. När jag berättat om min minst sagt ovanliga fisketur, berättade han att hans bror råkat ut för just en sådan händelse med ett lodjur, men han hade inte samma tur som jag. Lodjuret hade skickat ut tassen mot honom och rivit upp ena sidan på halsen och han tryckte in mossa i såret för att hindra blodflödet tills han lyckades tillkalla hjälp. Han klarade sig. Jag kände mig än mer skakad av dagens upplevelser efter skogvaktarens berättelse. Vilken dag.

Verkligen händelserik. Gamla fäbodar kan verkligenberätta om vad som funnit omkring det. Att sedan träffa på ett lo med nyslaget byte är väl inte det man längtar efter. Men en riktig upplevelse fick du ändå.

(en bekant till mej åkte i backen då ett lo hoppat på henne)

Häftig historia!

Jag brukar locka på älg, och en gång på 80-talet höll det på att bli lite fööör bra!

Jag hade sett en stor tjur med rejäla skovlar på en klövervall och ringde en kompis som hade en gråhund, otränad sådan, och tipsade om tillfälle till träning.

Anade var tjurens flyktväg skulle gå så jag placerade mig snabbt i ett jakttorn ute på en mosse mellan två fastland.

Inget hände, tja oss emellan...hunden var kass, och det visade sig också med tiden. Så jag började för skojs skull locka. Och fick svar!

Ut på mossen kommer en vresig skoveltjur, svängande med hornkronan i marknivå rakt mot mig. När den var på 20-25 meters avstånd fattade jag att det här kanske inte var bra, tornet var lågt och klent byggt, så jag ställde mig upp, slog ut med armarna och skrek till! Men det bekom honom inte! Han fortsatte mot mig trots mina rop, men på 5 meters avstånd vek han av bredvid tornet och då fick han nog lite vittring av mig också för då gick han vidare in mot fastmarken bakom mig, men i samma långsamma takt och med samma "gruffande".

Inne på fastmarken, osynlig för mig, stannade han och tydligen massakrerade en massa buskar med torrgrenar, men efter ett tag så blev det tyst.

Gissa om jag satt kvar länge! Det var en lång sträcka öppen mosse på vägen hem och när det blev dags så gick den sträckan fort!

Men upplevelsen var ändå kul. Kul att komma så nära, se hur han vände vitögat till och höra hans gruffande från hans kropp på så nära håll, helt annat ljud än att höra det på 50-100 meters avstånd.

Och jag har faktiskt en bild på mig och jakttornet, taget i ett annat sammanhang för publicering i en bok om mossen.

#9 Hugaligen....

Gubben min hörde ett frustande bakom sej när han jagade fågel. Då kom en brunstig älgtjur bakom honom och följde honom som en spårhund. Han blev tvungen att skjuta ett par skott framför klövarna på den och då stack den till slut.

Älgar är vackra på behörigt avstånd

För några år sedan hade vi älginvasion här ute på rapsen. Jag satte upp mitt gömsle och trodde i min enfald att dom inte visste att jag var där. Dom stog framför mej på knä och betade och när jag fotograferar ser jag i kameran hur älgen stirrar mej mitt i ögonen. Hops, hur sjutton skulle jag hinna hoppas ur gömslet och ta betäckning... men dom nöjde sej med att veta att jag visste, ungefär. Troligen var det en ko som brunstade för det kom flockar på både tre och fyra tjurar och flera kor, kvigor och kalvar. Som mest såg jag sju i en flock. Det hoppade till och med över en tjur över ett viltstängsel, över vägen och över nästa stängsel och in på vårt. 

Ska se om jag hittar några bilder

#10 Älgar är stora! Väldig skillnad när man får dem nära inpå sig levandes än när man skjutit en och står bredvid.

Och angående viltstängsel så bevittnade jag en gång från skogsmaskinen hur en älgko tryckte ner staketet för att kalvarna skulle kunna ta sig över.

Stora och starka...

Har några bilder men dom är så fruktansvärt dåliga. Det här var under den period då jag började med fotografering. Bilderna blev så dåliga att jag till slut packade ihop utrustningen och tänkte sälja den. Men av en händelse fick jag låna ett annat objektiv och simsallabim...blev bilderna bättre. Objektivet var ju trasigt

Här kom ett gäng på 7 älgar.

Tre tjurar och den största hade 9-10 taggar.

Den så kallade Herrklubben, som vi döpte den här gruppen till.

Här är det blandat med kalvar kor och tjurar. Ett par rök ihop lite lätt. Kon med kalvarna drog iväg med den största tjuren. Misstänker lite latjolajban i buskarna. Dom anses ju vara lite blyga.

Rapsåkern blev aldrig vad den skulle vara. Dom rev upp stora tussar med rapsplantor. Men det såg riktigt gott ut och jag hoppas det här händer någon mer gång.

Det året fick vi inte skjuta en endaste älg. Det var hela tiden fel taggar hit och fel taggar dit. På kommunen en km bort från oss sköt dom i alla fall hälften av alla älgar som gick hos oss och råkade gå över gränsen. Dom åberopade skyddsjakt. Kan säga att dom fick förklara sej på mötet senare. Och det blev svettigt för dom.

Fina bilder!

Dom är katastrof, men kul att ha kvar...

Oj vilka historier!

Mitt personliga favoritminne är nog när jag som 9-åring gick i skogen och plockade hallon med min bror. Plötsligt kom en liten rävunge framtultande. Den tuggade på min sko en stund och sen tultade den hemåt igen =)

#20 Vilken upplevelse!

#9 brukar jägare träna sina hundar på vilda djur?

#22 Visst gör man det, så gott som alltid. Det vore inte så lyckat att träna i inhägnader, de finge vara jättestora i så fall.

Men vildsvin tränas det ibland på i inhägnader, men oftast bara för att kolla om hunden intresserar sig för dem.

Vet också att det fanns, och finns kanske ännu, hägn där man tränar hundar på att driva hare. Men jag har aldrig fattat vitsen med att träna i hägn. Lätt att djuren blir stressade när de inte har samma flyktmöjlighet som ute i det fria.

En rävig historia.

Gubben och jag var ute och knallade utmed en bäck, så får jag se en räv alldeles framför oss. Jag tvärstannade och viskade

– En räv.

Gubben strax bakom mig. – En bäver.

Det var klart och tydligt en räv, varpå jag viskade med lite större bokstäver – En RÄV.

Gubben som började låta lite irriterad väste med ännu större bokstäver - En BÄVER.

Plötsligt plaskar det till ordentligt till i bäcken, en BÄVER tröttnar på vårt gnabb och dyker. Den hade inte jag sett.

Samtidigt rusar en skrämd RÄV iväg, den hade inte Gubben sett.

Vi borde ha blivit filmade.

#20 och #24 Härliga upplevelser båda två

Ja, här kommer det verkligen fram härliga berättelser från er alla, det är riktigt ttrevligt att läsa.Bra initiativ att starta tråden.

#24 Haha kul historia.

Påminner om något som hände några kollegor till mig. Dom var tre personer ute och inventerade skog och höll just på att prata om att det siktats varg i området. Plötsligt dyker en björn upp över ett krön bara 15-20 meter från där de står.

Den ena personen utbrister såklart "En björn!".

En av de andra tror att han skämtar och svarar bara "Och den gömmer sig bakom vargen eller?" och fortsätter bara att jobba utan att ens titta upp. Kort efter det vänder björnen och lufsar därifrån och han förstod inte för än efteråt att dom varit allvarliga. Han var väldigt bitter att han missade den. Jag som anslöt till inventeringen dagen efter var också rejält bitter =P

Åkte upp till Söderåsen och Kopparhatten dels för några timmars promenad i "vintern", och dels för att få med mig lite bra foto hem. Hade förhoppning om att se sångsvanarna och strömstararna också. Sångsvanarna var på plats Strömstararna var dock borta, men en trädkrypare och nötvecka såg jag.

Ekorrorarna lös med sin frånvaro, men spåren efter dem var överallt. Mycket spår efter klövvilt också även om de också lös med sin frånvaro, rådjur och dovhjort brukar jag nästan alltid se där annars. Dimman låg tät över åkrarna på vägen dig, så de var förmodligen där även om jag inte såg dem.

I väntan på att dimman skulle lätta i Klövaravinen tog jag en kaffe, och förevigade det ensliga trädet på en klippkant. Klippkanten syns inte här, men nöjd blev jag ändå.

Dimman lättade inte helt, hade en par bilder i mitt huvud som får vänta till en annan gång.

Men nästa gång jag hör att "Skåne är ju så platt", skall jag skicka denna bilden till den som sade det. :)