En vårpromenad sista april.
Vi åkte till vår vackra skog som är ett så fint naturskyddsområde. Det finns spår av olika längd för löpare ,cyklar, ridning och flanörer , grillplatser och ofta tipspromenader då livet är som vanligt.
Jag hade gråtit av saknad efter min älskade hund några timmar. Hon dog i januari och livet blev sig inte likt mera.
Regnet hängde i luften och jag var väldigt tungandad. Maken och jag hade troligtvis Corona hela april och vi är lite klena än, kanske därför gråten ligger precis bakom ögonlocken.
Hur skulle det gå att gå våra stigar där jag såg hennes foxröda päls där hon flög fram mellan tallarna. '
När vi kom upp till skogen slogs vi av att minigolfbanan var full av högstadieelever,som tjoade och var glada. Vi blev lite förvånade att det var öppet där för allmänheten.
Jag såg att vitsipporna snart är utblommade och tänkte på min döde vän som alltid längtade tills vitsipporna blommade. En fin människa som lämnat oss för paradisets ängar av vitsippor. Där ropar han som Ronja Rövardotter-jag vill bara vara i våren-.
Fåglarna sjöng i skogen och en Hackspett hackade trumfast i en ihålig stam. Luften var fuktig och jag såg små knoppar på gullvivorna , men blomman låg kvar inne i det ludna ytterhöljet. Björkarna var ljuvligt ljusgröna och naturen klär sig i sin vackraste skrud nu. Blåbären börjar sätta kart , blomningen är över, karten börjar skifta i lila. Vi stod tysta och lyssnade på fåglarna och en närsynt bofink hoppade på stigen framför oss. Tomheten i min vänstra hand efter kopplet kändes starkt och vi suckade båda över vår saknad efter vår käre vän. Vi kände oss ruggiga och åkte hem under tystnad.
Vi gick in i våra egna tankar av minnen och tomhet. Naturen skriker liv, Coronan skriker isolering, hjärtat ropar efter henne som var mitt liv, en livlina som fattas mig som Ronjas pappa sade då Skalleper dog.
I skogen grillade folk som de alltid gjort mycket folk nära, nära. Vi som lyder sitter i vårt hem, beställer hem varor och gör som vi blir tillsagda.
Väl hemma så tog vi en kaffe och en kanelbulle. Men luften, färgerna , promenaden och fågelsången ger hopp, vi måste härda ut allt som sker , men tufft kan det vara på resan. Nu ska vi se skönsång och fake brasa på TV. Var rädda om er därute…Mvh/WL🌺
Fint skrivet! ❤️
💖🧡💛💚💙💜
Tack Sabah! Mvh/WL🌺
Så fint skrivet, Wonnalesan! ❤️
"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen
Väldigt fint skrivet, Wonnalesan. Naturen betyder så mycket när man har förlorat en älskad vän. Inte minst i den fina årstiden vi har nu, när nytt liv spirar överallt i ett överflöd av grönska.
Olle
Tack Olle!
Ja det är det skafferi vi kan ösa ur gratis. Man kan lyssna på fåglarna, se vad som blommar, mossor och lavar. Det är så bra med sinnesintryck.
Innan vi var friska från ev Corona åkte vi dit vi var ganska säkra på att inte möta någon. Vi hamnade på en gammal kyrkogård.
Vi gick in i en sidoingång och precis innanför grinden låg min gammelmormors och gammelmorfars grav. -Josefina och Frans- bredvid vilade mammas morbröder. Jag stod länge och mindes min gammelmormor och somrarna på deras torp. Det kom en tår och saknad efter alla de som inte finns här på jorden längre.
Mammas små bröders gravar är sedan länge borta. 10 år och 11 månader var de små då de dog. Där gick jag svag och andfådd och hittade de som mamma pratade om från hennes barndom. Grannar i gårdarna, skolkamrater bla.
Jag insåg att det är som i Psalmen-släkten följa släktens gång- en gång ska vi vara de som levde för länge sedan.
Det var första promenaden på 5 veckor, men det gav hopp att kanske får man ro sin båt en tid till. Nu andas naturen liv och djuren lever på som de alltid gjort, långt från Corona och isolering. Nu ska vi åka ut till Bråviken och ta en skön promenad i Abboreberg. Önskar alla en skön vårdag. Tack Olle för alla fina foto som tröstat i isoleringen. Tycker jag är bekant nu med en del av dom. Viola bla.😃Mvh/WL🌺
❤️🤗
"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen
❤️Magi-Cat. 🤗
#5 Ja, Viola är fin. Den här bilden på henne från i tisdags, i hård förmiddagssol, blir nog en av mina sista på henne före nästa matningssäsong. Nu ska hon ju ha barn, och då hoppas jag att hon gömmer sig uppe i skogen där inga människor kan känna till hennes hemlighet. Inte ens en snäll fotograf. 🙂
Ha det så trevligt på promenaden vid Bråviken! Jag besökte området för några år sedan i samband med Naturskyddsföreningens riksstämma i Norrköping, och vet att det finns mycket fint i de krokarna. Annars håller jag ju till på andra sidan av Sverige.
Fina Viola, göm dig bra, inte i åkern utan i skogen där du och dit kid kan vara ifred.
Tack för fina fotot på Viola. Mvh/WL🌺