Skrämmande om det är dit vi är på väg i samhället!
Vilken förlust!

#1 Ja verkligen, men ändå är det inget som förvånar direkt. Här finns mer om Lundastudien.

Nya naturen = gator, asfalt och betong.

Samband? 🤔

"I begynnelsen skapade Gud människan, fiskpinnarna och tacomixen".

?🙃?

#5: 😁

Fast inget nytt under solen: Erik Gustaf Geijers kolargosse verkade lida av biofobi redan 1814. Eller var det bara vanlig mörkrädsla?😏

En rädsla för det okända har väl funnits i alla tider. Tänk på alla hemska myter om ugglor, fladdermöss och andra nattdjur som man (nästan) aldrig såg. När numera hela naturen är något alltmer främmande och okänt för många, är det knappast förvånande att den upplevs som skrämmande. Hur många kan numera räkna upp tio vilda blommor eller fåglar, och känna igen dem? Tänk om fler kunde lära känna naturen redan som barn (till exempel genom Skogsmulle) och få ett naturligt förhållande till den! Lära sig lite grundläggande om sambanden och hur även vi är beroende av dem. Fast det är förstås väldigt svårt om föräldrarna är rädda för att vara ute i naturen. En utmaning för organisationer som Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen.

#8 Ja, jag instämmer i det. Kanske fobin var både mer vidskeplig men samtidigt också mer rationell förr. Det känns synd om man i vår tid går mot en primitiv rädsla för naturen istället för att försöka förstå den.
.

Podcast på Aftonbladet:

"Fenomenet biofobi handlar om att äcklas, känna avsky eller vara rädd för naturen. Känslor som allt fler av oss verkar känna, enligt en ny studie från Lunds universitet.

Forskarna tror att effekterna av biofobi kan bli stora. Inte bara på individnivå, utan för samhället i stort. På vilket sätt? Går det att vända trenden?

Gäst: Johan Kjellberg Jensen, forskare vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap vid Lunds universitet. Programledare och producent: Jessica Johansson."

17 minuter, inloggning ej nödvändig.

"Att längta ut i naturen blir alltmer ovanligt. Mörka skogar, håriga spindlar och gläfsande vargar skrämmer och det sägs så många som var femte person ogillar att strosa bortom betongen. Fenomenet kallas biofobi och är på väg att bli ett växande problem", hävdar Hemtrevligt (ett kanske passande namn i sammanhanget).

Thomas Malm är professor emeritus i humanekologi vid Lunds universitet. I tidskriften Fokus skriver han om hur rädslan om naturen hos en del genom påverkan föder en skräck för den.

"Som så många andra oroas jag självfallet av den påverkan vi människor har på vår omvärld. Jag har sett mer än nog av den i såväl ”Globala Nord” som ”Globala Syd”, för att använda två modeord. Men jag är faktiskt lika bekymrad över vad som verkar vara på gång i fråga om ett genuint intresse för naturen. Säg ”natur” och det finns barn som gråter. Våren blir därigenom varken tyst eller kvittrande, utan en utdragen snyftning även för andra än oss pollenallergiker."---

"Det enda jag känner mig säker på är att vi för att motverka defaitismen behöver mer än skräck för en natur stadd i förändring: ett gemensamt ansvarstagande, inte på grund av förtvivlan utan glädje över att finnas till på den enda planet i universum där vi med säkerhet vet att liv uppstått och alltjämt existerar."---

Mycket tänkvärd artikel. Alla känner numera till mikroplaster, klimatförändringar och att arter hotas. Men hur mycket kan vi egentligen om själva naturen? Hur många kan räkna upp tio vanliga fåglar, tio fjärilar och tio vilda blommor? Hur många har varit ute i en hassellund på våren och sett ett hav av vitsippor och svalört, och hört en kör av bofinkar, lövsångare och koltrastar? En miljö som inte är särskilt hotad utan säkert lättillgänglig för många i södra halvan av Sverige. Visst kan jag ha förståelse för dem som upplever en "snyft vår", för även jag får sådana känslor ibland. Så länge jag kan minnas har tofsvipor häckat i Daphnes marker, men förra året var de borta och har inte återkommit i år. Starar har också funnits där i alla år - i år är även de borta. Då är det lätt att börja fundera över vilken fågel som kan vara borta nästa år. Men jag vill inte låta sådana känslor ta över helt, för man får inte glömma att glädjas över det som trots allt finns kvar. Nyss har det varit Biologiska mångfaldens dag, som här var ett välbesökt evenemang med gott om intresserat folk som fick se många fåglar och växter. Om det kom några som inte redan var "frälsta" vet jag inte, men säkert kan alla berätta om de fina upplevelserna för släkt och vänner. Om man möter entusiaster, kan det nog bli lockande att även ge sig ut själv.

Vet du vad detta är för blomma? Den är mycket vanlig.

Är det någon som vet vad den blåa blomman heter? 🙂
Den är vanlig och blommar för fullt nu, och breder ut sig längs med marken på ett sätt som namnet beskriver. Man hittar den ofta på lite fuktiga, näringsrika platser. Den är släkt med mynta och passar utmärkt i sallader.

Funderade först på någon typ av plister? Men tror jag säger jordreva istället.

#15 Jordreva är rätt! 👍