Jag skulle ut och fota den här dagens, vårliga bakslag. Det var snö, snö och åter snö överallt. Vitt överallt, till och med upp i luften.

Sedan gick jag in, kopplade kameran till datorn och tog fram bilderna. Då såg jag, o ve och fasa. Farfars husvagn måste ju bågna under det där snötrycket. Jag fick bråttom att försöka åtgärda problemet. Rustade mig med stege och en jord-spade, maken hade tagit med den lätta snöspaden, när han for med skotern upp till älgtornet med en saltsten. 

Runt husvagnen krälade jag och krånglade. Upp med stegen mot husvagnstaket, simmade och ålade mig. Mot stegen och fick tag en en av pinnarna. Med ett rejält kliv kom jag upp på den och hoppade till. Stegen for ned en halv meter först, hoppade en gång till och den for ner ännu mer. Tredje gången kände jag att den stoppade mot marken där nere någonstans.

Sedan klättrade jag och började skotta. Det var som att börja röra i en frigolithög, utan gnissel visserligen men med samma motstånd. Jag fick hugga mig fram. bända och vrida. Åh, då kom maken tillbaka och kom och räckte fram en snöskyffel åt mig, som han gömt någonstans. Det gällde att stå stadigt på stegen för under fötterna bildades halkiga stegpinns-isfläckar. Det var ju nollväder.

 Jag vinglade och måttade, svettades och halkade. Snödriva efter snödriva tvingades ner från taket. Då och då hörde jag hur liksom taket tackade för att bli av med bördan. Pjong, och knak. Taket som varit så platt som det bara kunde bli, minuterna innan det skulle ge vika. Lättade som sommarmoln och växte i våryra. Skönt att se. 

Till slut hivade jag ner det sista skyffeltaget. Åh, så duktig jag kände mig. Maken fick lirka bort stegen och ta reda på alla spadar/skyfflar jag använt. Jag var helt utmattad i mina armar, orkade bara gå in för att hämta kameran. Mitt arbete måste förevigas.