En artikel  från Naturskyddsföreningen om propositionen:

http://www.naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/aktuellt/?news=1275

Tycker förslaget är på gränsen till vansinnigt. Öka skogsgödsling och dikning är klart negativa ingrepp. Hoppas de tänker om.

För ett tag sedan, så fick man ju bidrag för att göra våtmarker???? HAr det vänt helt?

Jag tycker mig se, med skrämmande tydlighet hur historien upprepar sig. Jag är ingen kalenderbitare så jag vet inte exakt när det och det hände. Dock vet jag att när vi flyttade till vårat ställe, ut i skogen var det ofta man kunde höra en, två och ibland tre skogsmaskiner från vår bro, åt alla håll. Man såg hur skogen mejades ner och hur vita områden blev allt större för varje vinter. Skogspartier som man hade tyckt om att vandra i, gick inte längre att komma sig fram på, tjädrar och andra skogsfåglar minskade drastiskt i antal för de fick allt mindre platser att gömma sig i.

På kalhyggena blev contortatall och ibland lärkträd planterade. Eller så krukodlade tallplantor, med rotsnurr och ett förödande resultat på. Skogsgödsling skedde i det område som min man är ifrån. Efteråt gick familjen ut och plockade de största blåbär som de hade sett. Några drag med plockaren så var den full. Om nyttigheten, fanns det ingen information.

 Skogsdikning är  också något som många områden blev utsatta för och ett område fanns  söder om Storberget. (Berget jag har berättat om i artikeln "En tur till Storberget….") Samma skogsentreprenör som var i färd med att köpa upp vårt lågfjäll hade bara något år innan köpt  "Räftmyren" som myrmarksområdet söder om Storberget heter. Det var en bidragande orsak för Länsstyrelsen att den gången besluta om att köpet av Storberget skulle annuleras. "Räftmyren" blev ett avskräckningsexempel.

Hur litet minne har människan och betyder inte gamla erfarenheter någonting när det handlar om pengar? Tror de styrande att folk bryr sig så lite om skogen att de kan behandla den hur som helst?

Jag skriver om en tid för inte så länge sedan. Vi flyttade till det stället där vi bor nu, 1980 och striden om Storberget var 1994. Efter det blev det någorlunda lugnt. Måste vi ta upp kampen igen. Det borde gå bättre nu, när vi har Internet.

 Så är det när det är massa förståsigpåare som inte begriper ett skvatt, försöker göra något som de läst sig till.    Ja en massa ……………. de här ordet får jag inte nämna på sidan.

Mycket bra inlägg Barbro.
Känslan av verkligheten som slår så hårt och tvingar oss att flytta. 

Kampen får tas upp igen.
Även om den aldrig slutat.
Trist.
När jag nyligen åkte omkring på hundratusentals hektar mellan Jutis och Laisälven där inget kommit upp efter 30 år.
Och man bara för något år sedan avverkade skog vi trodde var sparad på ännu högre höjd (över 620 m över havet).
Man blir så ledsen.
Men det är bara att stå upp och säga sin mening.
Och hoppas att någon lyssnar.
Har alltid förundrats över hur vi så enkelt kräver av fattiga länder deras skydd över sin urskog.
Och i nästa sekund förödar vår egen utan betänketid.
Jag skyller nu bl a på WWF som länge ansetts som svenska skogsbrukets försvar för att öka lönsamheten i svenskt skogsbruks miljöriktighetens tecken.
Man småler hysteriskt åt den oåtkomliga lögnen.
Hur svårt det är att få männiksor i andra delar av landet att förstå hur verkligheten är.
Det är det värsta….
Att inte nå ut…..
Att ingen tror…
Att bli överröstad av politiskt köpt media…
Att ingen tror på vad du säger….
Som skogsarbetare 1980 började jag protestara.
När jag såg hur vi lurade renskötarna och samma strategi som är i dag.
Att man får välja. Men det du väljer för att vara kvar kommer även i nästa val av områden. Och till slut är ändå allt borta.
Jag var med..önkar att jag aldrig var.

Och nu kommer det igen med stor kraft av staten.
Och här äger staten allt.

-Anders

Man har invaggats i den tron att all statlig skog är till för oss alla. Tyvärr så verkar det inte så, men om all skog är privat så skulle det nog vara ändå värre. Ägaren känner sig inte tvingad av någon som helst opinion då, att ta hänsyn.

Det är ingen avundsvärd situation att sticka ut hakan och försöka få gehör för det man tror på. Det finns många man trampar på fötterna också och jag, som tror mig vara en snäll person, tar vid mig. Ändå finns det inom mig, en kraft som är större än min rädsla, större än att vara blyg och större än obehaget. Vad den kraften kan ställa till med vet jag först efteråt. Därför behövs ett nätverk av folk som kan tänka ungefär lika. Det är så oerhört viktigt att slippa känna sig ensam, i kampen!

Jo pyttsan, statlig skog till för alla….. Till för stenrika utländska jägare, som betalar hutlösa summor för jakt, där de inte ens får köttet!