Vilket härligt uppvaknande.

Och en jätte fin bild på orren.( Det är väl för att du har en så bra kamera, eller…)

Jag har provat att fota tjädertuppar när dom kommer flygandes förbi i skogen. Men jag hinner aldrig.

Inte ett dåligt morgonbesök

häftigt o vakna o se en sådan =D

Fräckt. Fönstertittare *fniss*

#1. Kameran är det inget fel på! Men att plötsligt ha alla fotosinnen igång så där direkt på morgonkröken, är inte så enkelt.

Det brukar ju vara så att när man ser objekten ute i det fria så är det oftast redan för sent att kunna föreviga dem, innan de flyr fältet.

Den här satt och tittade mig direkt i ögonen, sen fortsatte den att äta. Så nog visste den av mig! Den var inte rädd, visste nog att jag satt bakom lås och bom.

#2, 3, 4. Jag vaknade upp helt klart, efter att ha legat och slöat i sängen ett tag. Nu ser man inte trädet från sängen så jag såg inte fåglen förrän jag gick upp. Då går man förbi fönstret.

Det är så kul när man lyckas få så här bra ögonblicks bilder.

En bättre start på dagen får man leta efter!

Hmmmm här sitter jag med min lilla Rödhake och du kontrar med en ORRE  Snacka om knockout! Jag har aldrig sett en orre vilt, och du har en i din trädgård. Skall vi byta

Uffe

Helt otroligt att få vakna till denna fina pippi ..Inget fel på fotot, tycker det var roligt att få se det.

Kram

Vilken härlig bild, å vilket uppvaknande….Det är inte många förunnade att vakna å ha en Orre utanför sitt fönster../Catfoot

Ståtlig fågel.

Ja, visst var det en upplevelse men så blir det ibland när man bor ut i det vilda. Kul att ni tycker om lilla orren.

# 8. Din lilla pippi är i mindre format, kanske men det är betydligt vanligare att se en orre än en rödhake här. Den här tiden, i alla fall.

Men lite utvald känner jag mig, faktiskt. Så känns det, många gånger, att få bo där jag bor.

Så underbart. skulle jag gärna med göra, men här är de sällsynta tyvärr.

#0  Vad avis jag blir. Själv har man bara skator som bygger i trädet utanför (dom verkar tjuvstarta lite i år)

HEhe, vilken Peeping Tom! Väldans vacker!

Grattis denna förnämliga start på dagen.

 Det förast jag ser nästan varje morgon i vår stora silvergran är ett ettrigt skatpar. Nu friar de för fullt och till sommaren blir de ännu fler. Pust!

Skatorna och jag är inte de bästa vänner, som ni kanske har märkt att jag skrivit någon gång.

Det är i det närmaste så att jag ser rött när jag ser dem.

För det första. När mina älskade svalor kommer och flyger fast sina små bon under taket på stugan, tjattrar och pratar så man blir alldeles varm inombords. En dag ser man att det ligger äggskal nedanför bona och då vet man att de blivit fler därinne och det känns nästan högtidligt.

När man stiger upp dagen efter möts man av skriande tjutande sval-föräldrar, vilset flygande upp i skyn. ´Skärrade och chockade letar de sina små kära. En snabb titt på boet visar vad som hänt.

Halva boet ligger utrivet på marken. Ibland har en av de små fallit ner och ligger död och kall nere på marken. De andra är "puts väck".

Vid soluppgången medan alla sover kommer skatan. Överlistar alla och bryter sig in under takåsarna. Hackar ut ungarna och flyger iväg med dem till sina egna ungar som skrikande och omättliga visar sina gap.

När skatorna gjorde bort sig totalt hos mig, var för flera år sedan, när jag sysslade lite med fågeluppfödning. Jag hade bland andra flera gräsänder vingklippta och inhägnade, för att inte räven skulle kunna kalasa på dem. Allt andades harmoni, de var födda i fångenskap så de var så tama att man kunde hålla i dem. När våren kom började de lägga ägg. Många tog jag till äggkläckaren och kläckte fram själv men ett tiotal fick en av honorna ha kvar, i sitt fina bo i den gamla lekstugan.

Jag var dit med genomlysningslampan ibland och såg att de små liven utvecklades som de skulle. Dagarna kom när de skulle börja hacka sig ut ur skalen men …? Gräsandhonan verkade inte bry sig om att ligga på sina ägg längre. Vad hade hänt?

Jo, skatan hade varit där. Antagligen flera gånger, tills äggen tog slut. Bara rester av skalen låg kvar.

Efteråt hade jag mardrömmar om att skatan hade boet i granen, intill björken där orren nu satt, utanför sovrumsfönstret! Där satt skatan/ragatan och skrattade åt mig.

Det var den värsta av mardrömmar, en riktig skräckis.