Byråkrati är nog anledningen. Naturvårdsverket har på någon grund bestämt vilka djur som är "svenska"  och då blev fälthare (tyskhare), fasan och några andra "inhemska" pga att de har funnit i landet såpass länge och anpassat sig. Däremot var man länge emot (åter)invandrade myskoxar från Norge eftersom den svenska stammen hade varit utdöd så länge.

Växt och djurarters utbredning följer sällan nationsgränser så det är ganska knepigt ibland hur de tänker?

Men har Kanadagås varit i Sverige så länge? Jag tror inte jag såg några när jag var liten. I alla fall inte i Stockholmstrakten. De skräpar ner något enormt. En promenad runt Djurgården är inte så trevligt som det var tidigare.

OT.se

#0 MITT i naturen heter det "Ett med naturen" hette det väl för länge sen tror jag?!

#3: Ah, jag brukar inte se det. Råkade bara fastna där. Du har säkert rätt. Jag valde mellan Ett med naturen och Naturrutan.

Mårdhunden är som jag förstår en ''naturlig invandrare'', dvs den har inte förts in av människan utan den har tagit sig hit på egen hand.

Ska man göra något åt den bör vi också göra något åt minken, kanadagässen osv.

Sen kan man undra vart gränsen går, såhär års har vi ju en massinvandring av flyttfåglar. En del av dessa är sånna som har flyttat fel, dvs dom är inte här vanligtvis. Ska dom också betraktas som en invationsart?

JA, då får vi även täbnka på bävern. Den var ju borta och sedan återinplanterad…. Hur dumma får  man bli? Det är ju inte klokt vad de förstör när de sätter den sidan till…..

#6: Vilka är det du menar förstör?

Fast bävern var inte helt borta (tror jag). Bävern är inte så farlig om man jämför med t.ex minken. Visst, bävern översvämmar marker, men det är inte så farligt för ekosystemet. Det är mer en ekonomisk fråga, eftersom det kan drabba markägare.

Vildsvinet är det lite samma sak med, den bökar upp mark vilket kan störa markägare.

#4 aha. men Mitt i naturen är bra, det borde alla titta på

#2 Kanadagåsen togs hit 1930 av Bengt Berg, men det tog många år innan spridningen tog fart. Nu finns enorma mängder och trots att den jagas hårt märks ingen nedgång på populationen. Den konkurrerar om samma livsutrymme som grågåsen, men det finns oerhörda mängder av den också, därför anser man inte att konkurrensen från kanadagåsen skadar grågåspopulationen.

Det enda naturliga i mårdhundens invandring är att den tar sig över från Finland själv. Människan har hjälp den att komma till västra Ryssland och till Finland.

Bävern är naturlig i Skandinavien, även om vi rotade ut den och den var borta i 100 år innan den återutsattes. Det är inte svårt att reglera bäverstammen så att skadorna på skogsbruket minimeras.

Minken är ett oerhört stort problem och inte blir det mindre av att idiotiska djurrättsaktivister släpper ut fler hela tiden. I alla jaktkretsar jag har varit med där det funnits mink, har vi haft många fällor för att försöka decimera populationen, men det har visat sig svårt.

JA min sambo har ju blivit hårt drabbad av bäverns härjningar och det enda som gick att göra var att skjuta av så mycket som det bara gick. Åtskilliga gånger var han iväg med grävaren och försökte riva  fördämningarna, som dränkte skogen, men till slut så fns det bara en sak och det var att skjuta av den så mycket som det bar går..

Vissa utplanterade arter finner en egen nisch och då konkurrerar de inte med någon inhemsk art. Ett sådant exempel är rådjuret som plockades hit under samma tidsperiod som fälthare och dovhjort av skånska godsägare. Rådjuret betar i ett eget skikt som inte de övriga hjortdjuren, älg, kronvilt och dovvilt nyttjar.

När det gäller fältharen är det för mig obegripligt att den accepteras som inhemsk nu. Den konkurrerar hårt med vår inhemska skogshare, vilken från att ha funnits i skogen ända ner i norra skåne, trängts undan så att den inte återfinns söder om Gävle annat än i enstaka exemplar.

Det finns exempel på att fälthare har bitit sönder könsorganen på skogsharehanar och parat sig med skogsharehonorna så att hybridisering uppstår, de grå så kallade mohararna.