Idag fick jag ta kort på en liten blyg blåsippa på min enda tuva, den vid bron.

Den växer inte vild här men för många, många år sedan, tog jag med mig en liten planta från Jämtland. Jag vet inte om den var fridlyst där då, men i så fall är det brottet preskiberat nu.

Denna planta har envisats med att inte bli större och lika träget har den glatt oss varje vår, För några år sedan fick den flytta, till platsen vid bron bara för att vi skulle kunna se den bättre.

Min vårfavorit, helt klart!

===

Åh så vackert!!!!!

Vilka små härliga blommor på Tipasten, den busken har jag inte haft någon närmare bekantskap med, jag ska nog kolla in den lite extra.

Här har blåsippan blommat över redan, det går så fort att jag hinner inte med  jag märkte att vissa av mina Pioner har redan kommit upp över 30 cm.

Både tibast och blåsipporna har gåttt över och de stackars nya bladen på ungerska blåsipporna har också ätits upp liksom gulsipporna. Är det rådjur tro men de bör ju inte må så bra men skadan är ju skedd.

ja alltid någon, som tyckte det var gott…..

Tur kanske att tibasten brukar stå orörd för betande djur. Den är nämligen kraftigt giftig. Jag har läst någonstans att 7 bär kan döda en hund. Jag vet inte men storleken på en hund kan ju variera kraftigt.

Tibastbären är fruktansvärt starka, under en viss tid i sin utveckling. Min faster hade återkommande halsböld när hon var ung och hon blev ordinerad ta ett "tjäderhals-bär"(som det kan heta här, lokalt)

Det var det värsta hon någonsin ätit och hon domnade bort i hela munnen. Men när känslan återkom, hade hon inte ont i halsen längre. Bölden försvann och hon fick aldrig igen den sjukdomen,

Vår gamla tacka, som vi hade för några år sedan, "Tina", tyckte det roligaste av allt var att bryta sig in i vår trädgård. Där hade jag sedan något år tillbaka, satt en tibastbuske. Hon brukade nalla av allt som fanns i trädgården och om hon upptäckte att vi var extra rädd om något där, så var det, det första som rök. Jag upptäckte henne vid tibastbusken och ropade naturligtvis,  men innan jag hann dit hade hon ätit upp nästan hela busken. Den var inte stor, men tydligen naggande god.

Det stackars fåret var lite dåsig i några dagar och hade diarré i en veckas tid men tog inte någon allvarligare skada. Hon levde tills hon var 15 år och hon var världes tamaste och tillgivna får, men förarglig!

Man brukade alltid ge korna 3 bär efter kalvningen men inte mera. 7 bär tror jag är dödlig dos för en hnd med råge.

Hmm! Mina hundar eller det började med ena av dom, förgiftade sig själv med liljekonvaljbär förra året, innan jag såg fröna i avföringen trodde jag att det rörde sig om en häftig magsjuka..herregu´´ vad dålig hon blev, jag trodde att hennes sista stund var kommen. Hon fick kol men giftet hade ju redan hunnit passerat, den andra hunden måste ha "tvättat" upp efter den som ätit bären för hon fick en lindrigare förgiftning. Så nu får jag hålla "stenkoll" på att inga nya plantor kommer upp, de satt några plantor ca.1dm. utanför deras rasthage, hon måste ha tryckt ut nosen ordentligt genom nätstängslet för att kunnat "noppa" fröna. Det var riktigt otäckt….

MEn att vovvarna är så dumma, att de äter sånt?

#9 Ja!! Inte var det smart, jag hoppas bara att hon har lärt sig lite…fast det tror jag inte, jag tycker att hundar glömmer fort och har svårt att sätta ihop olika händelser…."tossor"!!

Ja bär från liljekonvaljer… Att de ens gillar sånt?