Grattis, verkligen roligt för dig. Blev själv spritt språngande galen av lycka vid mitt första lomöte. Bara sett dem en gång till, men jag lever länge på det.

Tack! Jag såg den bara ett ögonblick men det var underbart. Den var ca 40cm hög :)

Ååååhhh, suckar avundsjukt! Var i landet befinner du dig på ett ungefär?

Grattis! Ser fram emot att få en skymt av detta vackra djur!

Jag befinner mig förtillfället i mellersta Skåne (lite längre åt norr  dock)

Det var verkligen en upplevelse med då vi hade hundarna med oss så gick vi där ifrån för att inte riskera att varken hundarna eller lodjuret blev skrämt eller vad man ska säga.

Ah, då kan jag hålla hoppet levande här i smålandsskogen då! Har aldrig hört att man sett lodjur här i trakten. Varg däremot har det synts några gånger, fast jag har missat den.

oj varg…vad mäktigt!

Ja absolut, jag kan viska till dom att hälsa på dig uppe i småland ;)

Tyvärr såg jag den bara väldigt snabbt men det är grymt mycket bättre än att inte se den alls och vem vet, jag kanske har turen att "träffa på" den igen haha

Här ska ni få en anekdot från 1973 ur verkliga livet som anknyter till trådämnet.

Under ett par år på 70-talet bodde jag i Jämtland på en liten gård en mil utanför Hammerdal 65 km norr om Östersund. Jag var 18 år och hade ett stort fiskeintresse! Jag cyklade runt miltals med små kartblad och sökte skogsbäckar, åar, skogstjärnar och sjöar som kunde inhysa trevliga utmaningar i form av någon ädelfisk eller bara en gädda. Den här specifika gången hade jag cyklat på timmervägar genom skogen flera mil österut mot Hammarstrand. Jag letade efter en sjö som skulle ligga i skogen i mer eller mindre väglöst land.

Det var fortfarande tidig morgon, jag hade startat hemifrån redan vid tretiden på morgonen. Den lilla grusvägen jag cyklade på blev smalare och smalare. Jag kom fram till en lång nedförsbacke och jag kunde se en sjö där backen planade ut kanske 500 meter längre bort. Alldeles innan jag kom fram till sjön såg jag något mörkt i vänstra ögonvrån och bromsade försiktigt så att gruset under hjulen inte skulle låta mer än nödvändigt. Det var en mycket stor älgtjur som låg och vilade i myrkanten bara ett femtiotal meter från vägen. Jag vet inte om han uppfattade mig, men i så fall brydde han sig inte. Han låg lugnt kvar och idisslade med ryggen mot mig. Hornen var något av det mäktigaste jag sett på en älg i Sverige.

Jag smög vidare på cykeln. Nedanför backen fanns en liten bro av trä över en å som förband sjön med en skogstjärn på vägens högra sida. Längst bort i tjärnen ett par hundra meter från vägen stod en älgko i vattnet. Först såg jag bara ryggen sticka upp och jag fattade inte riktigt vad det var. Att det var något levande såg jag eftersom det bildades ringar på vattnet runt kroppen. Rätt som det var kom huvudet upp med ett plaskande och i munnen hade älgkon fullt av näckrosstjälkar. Det fanns en liten udde i sjön med en liten väg fram till ett par små stugor. Det var jaktstugor, det kunde man se för att det låg älgskallar och horn både här och där runt stugorna. Det fanns björnspillning bland benknotorna också. Jag hade sett lite sådant tidigare också när jag stannade för att plocka lite blåbär. Nere vid sjökanten fanns en liten brygga med en eka, så jag lånade båten och rodde ut med fiskespöt i högsta hugg.

När jag var kanske 30 meter från land och tittade ut över sjön tänkte jag att det var en ganska stor sjö för att vara en liten skogssjö, kanske var det 300 meter till andra sidan. Det var en liten myr som utgjorde strand på motsatta sidan och när jag satt där och kastade med spinnspöt fick jag se något röra sig i bortre änden av myren - det var en björn. Den gick där sakta och åt av bären. Där fanns ju både blåbär och hjortron, så björnen hade dukat bord och brydde sig inte om något annat. Jag fortsatte fiskandet utan någon större framgång i någon timme. Björnen var kvar på myren när jag hoppade upp på cykeln och cyklade vidare mot den lilla sjö jag haft som mål från början.

När jag närmade mig den plats där sjön skulle finnas var jag fyra mil hemifrån och bara den första milen var asfalterad väg, resten var små grusvägar eller barktäckta timmervägar. Det fanns en liten fäbodstuga någonstans efter stigen innan man kom fram till sjön, den var utmärkt på kartan jag hade. Jag kom fram till en glänta bevuxen med högt gulnat gräs. Stigen blev så smal i gräset att det inte gick att cykla, så jag lutade cykeln mot en fura och gick vidare. Snart såg jag taket på fäboden, spåntak. När jag kom närmare såg jag hur otroligt låg stugan var, takskägget var i axelhöjd på mig och dörren som hängde lite på sned var bara 150 cm hög. Jag tog i dörren och den ramlade genast av det enda sönderrostade gångjärnet som hållit den kvar. En hög stocktröskel fanns innanför dörren och jag klev över den in i stugan.

Jag genomfors av en oerhört märklig stämningskänsla när jag kom in i det första rummet av de två som fanns därinne. Det var köket, där fanns en vitkalkad murad spis, ett litet bord av några bräder. I fönstren låg bomull och på golvet fanns en sliten gammal trasmatta, men annars var det inte mycket.

Jag klev över den höga tröskeln in i det andra rummet, det var kammaren.

Jag kände mig mycket märklig till mods när jag såg mig omkring därinne, det var som att resa tillbaka i tiden tvåhundra år. Någon liten familj hade bott här då och om man inte visste bättre kunde man tro att de fortfarande gjorde det, för det såg ut som det var orört sedan den dagen kom som var deras sista här.

Ett litet bord stod i hörnet. Det var enkelt gjort av en sågad skiva från en stor fura med tre ben och runt bordet stod fyra pallar likadana som bordet, bara mindre. I fönstret stod grå urblekta eterneller i hemgjorda knöliga små krukor. Mot kortsidan i rummet fanns sovplatserna. Fyra britsar, nästan som små lådor, två översängar och två under. De var korta, kanske 150 cm och det fanns ett tunt blått draperi för dem. Jag rörde vid tyget, det var så skört av ålder att delar av det föll till golvet som blått damm. I de små sovbritserna låga sänghalmen kvar. Det var svårt att stanna därinne, en starkt intensiv känsla av att tiden stod stilla fanns i mig. Inga ljud hördes, i fönstret såg jag en lite kantarell av lera, jag ville ut igen.

Jag vände mig mot dörröppningen igen och då såg jag en död hare på golvet. Konstigt att jag inte såg den tidigare tänkte jag, jag måste ha varit så fängslad av atmosfären i stugan att jag inte uppfattade haren. Men hur har den kommit in hit? Jag hukade mig lite för att titta närmare på haren, den var inte gammal, den såg ju alldeles nydöd ut …

Ett djupt dovt mullrande ljud hördes plötsligt och snabbt övergick det i ett blodisande fräsande. Jag reste mig och såg upp mot taket därifrån jag tyckte ljudet hade kommit. Innertaket var trasigt, det fanns ett kvadratmeterstort hål i taket alldeles innanför dörröppningen och däruppe på innertaket låg ett lodjur och tyckte att jag skulle låta bli hans hare! Jag blev alldeles kall i hela kroppen av skräck. Det var inte ens två meter mellan mig och lodjuret som stint stirrade på mig med öronfläckarna framåtvända och smala ögonspringor i det ilskna ansiktet. Jag backade försiktigt undan från haren och smög med ryggen mot väggen sakta och försiktigt mot dörröppningen. Jag backade ut ur stugan, ställde tillbaka dörren i dörrhålet och backade hela vägen tillbaka till cykeln. Lodjuret kom inte efter.

Jag cyklade tillbaka samma väg som jag kommit och stannade efter några hundra meter för att förvissa mig om att jag var ensam och för att titta på kartan om det gick att nå sjön från andra sidan. Undrar just hur lodjuret tagit sig in tänkte jag, det fanns ju inte… Det måste förstås vara hål i yttertaket också någonstans, jag såg ju aldrig den bortre sidan av taket.

Sjön var fantastisk. Det klaraste vatten jag någonsin sett. En gädda på ett par kg hängde efter spinnaren, jag såg fisken hela tiden från det att draget slog i vattnet tills gäddan bara var###, några meter från land. Jag fick dra spinnaren fram och tillbaka flera gånger framför mig i sjökanten medan gäddan stod stilla och bara glodde. Till slut högg den mitt framför ögonen på mig och den var min. Jag cyklade hem igen och bjöd familjen på gädda.

Vi hade en gäst, en gammal skogvaktare som vi blivit bekanta med när vi rev ett stort timmerhus i byn. När jag berättat om min minst sagt ovanliga fisketur, berättade han att hans bror råkat ut för just en sådan händelse med ett lodjur, men han hade inte samma tur som jag. Lodjuret hade skickat ut tassen mot honom och rivit upp ena sidan på halsen och han tryckte in mossa i såret för att hindra blodflödet tills han lyckades tillkalla hjälp. Han klarade sig. jag kände mig än mer skakad av dagens upplevelser efter skogvaktarens berättelse.

vilken berättelse peter….spännande o det var verkligen en upplevelse med både älgar o lodjur..

jag har aldrig sett ett lodjur live…har bott i trakter där andra sett lodjur men jag har inte bott tillräckligt nära…… jag är jätteavis…

#9 Säg som det är nu…du klampar för mycket i skogen Liksom jag…

Jag är också avis på er som sett dem…själv fick jag ju se dem på Ölands Djurpark för en månad sen och det var inte så illa det heller…men i skogen hade ju varit något helt annat!

nähä.. jag klampar inte alls…. jag smyger så graciöst fram så grässtrråna svimmar av skräck….

har sett lodjur på kolmården……fast inte alla gånger…

Grässtrån som svimmar…herreg…då är du ju smygexpert

Måste säga att lodjuren är väldigt fina…men på Ölands Djurpark var jag glad att det var ett staket emellan…hade inte velat ha ett morrandes och fräsandes ovanför huvudet!

tror att ett lodjur hade svimmat av min andedräkt…

Då är du trygg!

Tack för din fina berättelse, Peter! Ja du hade tur….. Inte att leka med, de missarna…. OCh inga klippta klor har de heller…..

#8

Fin berättelse Peter! Förstår att det var en dag du aldrig glömmer och med facit i hand kanske minns med glädje. Vad en fisketur kan föra med sig.

#9, 15, 16. Nä den dagen glömmer jag aldrig och visst, det är ett slags glädjeblandad skräck jag känner när jag tänker på lodjuret.

Egentligen omfattade händelserna under den där fisketuren känslor ur hela registret och även om lodjuret gjorde djupast intryck, så tror jag känslan av maktlöshet, när jag såg hur de människor som bott där hade haft det, var den starkaste.

När katten kommer så här nära kan jag bli påmind om den där dagen

sån fin bild på din kisse…..

#17  Ja våra fyrfota musjägare påminner i mycket om sina större kusiner. Både till utseende och uppförande.

Din känsla av maktlöshet kan jag identifiera mig med. Släktforskar en del och har träffat på både det ena och det andra om hur folk hade det. Fattigstugor och liknande. Man önskar ibland att man kunde göra en tidresa med bagaget fyllt med förnödenheter.
Kände samma maktlöshet när jag jobbade i Afrika. Men där kunde man ju åtminstone göra något, även om det var lite och obetydligt i det större sammanhanget.

Peter: 1973 var ju ett tag sen…en annan var ju inte ens född då…men jag antar att vissa delar av den dagen fortfarande känns som igår? Har du varit tillbaka vid den där stugan efteråt? Din berättelse är verkligen bra skriven…känslorna strålar ut till den som läser. Tack för att du delar med dig!

Ronny: Hur långt har du kommit med din släktforskning?

#20 Ja det är länge sedan, jag var i sena tonåren då och visst minns jag åtminstone en del av den där dagen som vore den igår.

Nej jag har inte varit dit igen, i alla fall inte fram till fäboden vid den lilla skogssjön. Jag skulle aldrig hitta dit utan det lilla kartbladet jag hade att orientera mig efter. Till Hammerdal var jag sist 1997.

Det kan nog vara lika bra att inte hitta tillbaka…så får minnet vara ifred och bevaras

#0 Wow! Underbart! Jag förstår att du blev otroligt glad.

#8 Oj oj oj, vilken dag! Det måste ha blivit ett starkt minne för livet. En, som du skrev, en minst sagt ovanlig fisketur!

#20

Hur långt jag har kommit i släktforskningen. Jag fick betala arkivarien för att han skulle hålla tyst……..

Nej skämt åsido. Jag har väl hittat till mitten-slutet av 1700talet på både fars och mors sida.Detta med hjälp av datorn och Riksarkivets SVAR. Allt för en billig peng, 10 inloggningar a 3 timmar för 295 kr
Hittade släkt i Skåne, Närke,Småland,Västergötland, Gästrikland och Dalarna.
I Skåne kan man hitta en hel del på DDSS/swedish/default.aspx) (Demografisk Databas Södra Sverige) helt gratis.
Kul hobby när vädrets makter sätter käppar i hjulet för jakt o fiske.

#24 Det var verkligen en bit tillbaka, och på hyfsat kort tid! Själv har jag inte kommit igång…på riktigt…har gått en kurs men den var så dålig så jag kom av mig

Skulle vara kul att veta lite mer om släkthistorian! Och tack vare dig kanske jag fick en nytändning inför hösten

har låtit min pappa svettas lite över det hela.. men vet inte hur långt tillbaka han kom… o bara på sin sida…

verkar spännande…får så ofta höra att jag inte kan vara svensk o det är så skönt att flina att det är jag visst det…

Jag tror du är en utomjording…på din mammas sida

eller så är det på min tvillingsyrras mammas sida…. skulle kunna vara det…

 Ja så skulle det ju faktiskt kunna vara

Så kort tid har det inte varit. Jag har väl kört 3 sådana ¨klippkort¨(10x3 tim) över ett år. Har som sagt bara forskat när jag har kännt för det.

Svårast tycker jag är att tyda gammal skrift i kyrkböcker. Inte alltid. Men många präster har inte haft något betyg att hämta i välskrivning..

Ps. Jag glömde USA o Kanada när jag räknade upp landskap..

Då missförstod jag det där med tiden…men det var ändå inte såå många timmar vid datorn!

Handstilarna ja…oftast inte nåt att hänga i julgranen! Gårdagens präster och dagens läkare…helt hopplösa. Jag började få hyfsad kläm på bokstäverna när jag gick kurs…men det var så länge sen att jag får börja om från början när jag ska börja.

finns ju baske mej en släktforskningssida här….tror att det är lättare idag att släktforska genom att vi har datorer… minns hur mycket min pappa satt på bibblan… får fråga honom vid nästa besök var han har sitt släktträd…

huff… skrivhjälpen kom precis o slog sej ner o tycker det ska vara gos istället…

#31/32 Ja, jag glömde ju att rekommendera systersajten Provinens som ju handlar om släktforskning. Mycket kunnigt folk där som gärna hjälper en när det kört fast.

Kolla länksidan där för tips och råd.

Lycka till

provinens?.. är det ett fint ord för släktforskning månne?…

#34 Som det står i sajtbeskrivningen. Ursprung, härkomst.

har inte kommit så längt än….

Vad spännande…det verkar som att jag kommer ha hösten bokad! Tack för länkarna Ronny!

paaaaaaaaaaaaaaaappa… hur långt har du kommit… o du.. ta mamma åxå va?….. hihi…tänkte komma med en fråga men jag kanske ska göra jobbet själv utan att låta andra göra det…

Det är lugnare att låta andra jobba…

ok.. hur lång kan jag komma på nätet utan att logga in på provinens… vem tar reda på min familj om jag lämnar namn…nedrans…vad hette min mormor?….lite tveksam för hon dog när jag var 2 månader…..

Varför ska du bojkotta provinens??

Ja jag tänker då inte göra det

vill ju att andra gör mitt jobb….

Ja ja…men jag tänker inte! Försöker ju hitta någon att göra mitt

OK.. vi säker samma sak alltså….hur gör vi?…

Har funderat länge på det…betalar?

vi kan ju ´betala med 50öringar i september kanske?…

Ja! Det var ett bra förslag…fast då måste jag spara…tror inte jag har en enda

vet inte om det är precis första september de slutar gälla…. isf får vi tillfälle att ta hand om ganska många efter det kanske…

Ja när folk börjar kasta dem…så kan vi snoka rätt på alla vi behöver…smart

Men vem ska vi lura på dem sen?

Jag har sett lodjur på väg till och från jobbet (bor mellan borås-varberg-strax norr om ullared)

Jag har ett dovhjorthägn alldeles runt min trädgård, och för ett par år sen i januari mitt på ljusa dan var det en lo som slog ner en stor tjur inne i hägnet. Jag såg inte det, men jag minns att jag kikade på de övriga hjortarna som var uppenbart skärrade och oroliga över något, fast inte kopplade jag det till att det kunde vara lo i hägnet.

Ett par dagar senare upptäckte vi den döda hjorten som låg alldeles på insidan av stängslet (eftersom det började dyka upp svarta flygande matgäster), längre kunde hon inte släpa den.

Ja troligtvis hona. De hade spårat en hona med unge bakom vårt torp en vecka tidigare, berättade de efteråt, gubbarna som kom och kikade på resterna.

Jag har vägg-i-vägg med hägnet min hästhage med ponnyer som är i samma storlek som hjortarna. Behöver man vara orolig? Jag är det inte eftersom jag tror att mina hästar klarar att försvara sig mot katter. De vanliga huskatterna blir grymt ivägkörda från hagen om de vågar sig in där.

Oj…visste inte att de kunde ta så stora byten

Tror hästarna har en fördel i om de inte börjar springa

ja, de kan ta så stora. OCh de kan  även i brist på annat ta huskatter. Så var rädd om hemmakissarna!

Det kanske var så vi blev av med ena kaninen.

jupp, mycket troligt